Den ovanligt milda isvintern 2014/2015 följdes av en kallare sommar än vanligt. Avvikelsen från långtidsmedelvärdet var under sommaren ändå liten, för hela landet knappt en grad. På havsområdena var juni och juli ungefär en och en halv grad svalare än vanligt, medan augusti i sin tur var ett par grader varmare än normalt.

Eftersom juni och juli gällande lufttemperaturen blev svala, värmdes havsvattnet långsamt upp längs den finska kusten. I slutet av juni steg ytvattentemperaturen vid kusten över 15 grader. Jämfört med de två senaste åren blev de högsta ytvattentemperaturerna mellan tre och fem grader lägre. På grund av den varma augustimånaden började ytvattnen kylas ned märkbart senare än vanligt, först i månadsskiftet augusti–september.

I september var luftens medeltemperatur i hela landet högre än normalt. På de finska sjödistrikten var septembertemperaturerna nästan tre grader högre än normalt och Östersjöns havsvattentemperaturer därmed varmare än i medeltal. I oktober skilde sig medeltemperaturerna inte nämnvärt från det normala; luftens medeltemperatur var i landets södra delar knappt en grad lägre än normalt, medan det i landets norra delar var mestadels en knapp grad varmare än normalt. Till havs var det i sin tur från en halv till två grader varmare än i medeltal, vilket återspeglades i att havsvattnen i början av november var mellan en och tre grader varmare än vanligt.

November var allmänt sett exceptionellt varm. I landets södra och västra delar var månaden på många håll rent av rekordvarm; jämfört med långtidsmedelvärdet var temperaturavvikelsen i november mellan knappa tre och cirka fem grader. På sjödistrikten var månaden 3,3–5,1 grader varmare än i medeltal. På det hela taget var höstens, dvs. september–november, medeltemperatur i hela landet ovanligt hög då avvikelsen i största delen av landet var över +2 grader och i landets norra delar ställvis över +3 grader.

Då vintern började var havsvattnet på de finska sjödistrikten fortfarande från en dryg grad till drygt tre grader varmare än i medeltal och de första isarna hade bildats längst upp i Bottenviken så sent som under de sista dagarna i november. I landets södra och mellersta delar var december sällsynt mild, ställvis rent av rekordmild. En så här mild decembermånad upprepas i det nuvarande klimatet i medeltal en gång på 10–30 år. Också till havs var december klart varmare än normalt, då luftens medeltemperaturer låg mellan fyra och fem och en halv grader över genomsnittet. I slutet av december var havsvattnet ännu mellan drygt en grad och cirka tre grader varmare än normalt. Kring årsskiftet blev vädret betydligt kallare och isbildningen satte i gång. På nyårsafton inledde isbrytaren Kontio assistansverksamheten på Bottenviken – vid det laget hade istäcket brett ut sig över en yta av knappt 10 000 km².

Januari inleddes i kallt väder, vilket pågick i ungefär tre veckor. Statistiskt sett var januari kallare än normalt i hela landet, i landets södra och mellersta delar ställvis ovanligt kall. Temperaturavvikelsen var i stort sett fyra till sju grader under genomsnittet. På havsområdena var luften mellan drygt två och fem grader kallare än normalt. Vad lufttemperaturen beträffar var månaden å andra sidan väldigt tudelad; de tre första veckorna var huvudsakligen rätt kalla medan vädret blev klart mildare mot slutet av månaden och vindarna blev sydvästliga. I slutet av den kalla perioden, den 22 januari, nåddes isvinterns 2015/2016 största isutbredning. Då förekom det is längs hela den finska kusten och fastisens tjocklek låg i intervallet 10–50 cm. Bottenviken var så gott som helt täckt av 10–25 cm tjock mycket tät drivis. I Kvarken fanns det 5–25 cm tjock mycket tät drivis och nyis. Längs Bottenhavets kust hade det bildats fastis i skärgården och utanför kusten löpte en cirka 10 nautiska mil bred zon med mycket tät drivis. Skärgårdshavet hade fått ett täcke av tunn jämn is. På Finska viken fanns det fastis i skärgården och ute till havs mestadels 5–15 cm tjock mycket tät drivis öster om linjen Hangö udd–Tyterskären. Moonsundet låg i 10–20 cm tjock fastis och i Rigabuktens norra och östra delar fanns tunn mycket tät drivis. På andra håll av Östersjön fanns ställvis nyis närmast kusten. Visavi isutbredningen låg det nu is på en yta av 110 000 km², enligt vilken isvintern statistiskt klassas som mild och dessutom med en rätt tidig kulminationstidpunkt. Till slutet av januari hade isarealen redan krympt till 66 000 km².

I likhet med föregående år, var februari allmänt ovanligt mild. På landområden var luftens medeltemperatur cirka fem, i öster t.o.m. 6–7 grader högre än normalt. På de finska sjödistrikten var temperaturerna 3,5–5,5 grader högre än normalt. I sin helhet var vintern (december–februari) i medeltal mildare än vanligt och allmänt sett ovanligt regnig, i landets mellersta delar rent av rekordregnig. Under en mild februari ändrades den istäckta arealen inte nämnvärt, och den sista februari var isutbredningen 62 000 km².

Mars var mellan två och fyra grader varmare än långtidsmedelvärdet. Också till havs var månaden varmare än i snitt – avvikelserna var +2,3…+3,2 grader. Under de tre första veckorna i mars ändrades isutbredningen knappast alls men under den sista veckan började isarna smälta; i slutet av mars täckte isen en yta av 31 000 km².

På det stora hela förblev isutbredningen under februari-mars ganska oförändrad med en variation mellan 70 000 km² och 55 000 km². Under kalla dagar bildades ny is på öppna områden, och packades sedan samman vid milda sydliga vindar. Som tjockast var isen i Bottenvikens nordöstra hörn utanför den finska kusten med en istjocklek som huvudsakligen låg mellan 50 och 75 cm. Ute till havs bestod isfältet så gott som helt av is med vallar, emedan den jämna isens tjocklek var 40–60 cm. På Finska viken fanns det lite is i skärgårdens skyddade vikar och utanför Viborg och Sankt Petersburg. I slutet av mars hade skärgårdsisarna börjat ruttna.

April var, likt de tidigare månaderna, varmare än normalt med allmänt sett drygt två grader högre temperaturer än i snitt. Till havs låg lufttemperaturerna 1,7…2,2 grader över långtidsmedeltalet och i slutet av april hade isutbredningen minskat till 16 000 km2. Finska viken var helt isfri den 16 april, då de sista isarna smalt i Viborgska viken.

Det varma vädret i början av maj fick resten av isen att smälta förhållandevis snabbt och den sista iskartan gavs ut den 12 maj, då det bara fanns is på en yta av cirka 800 km² på centrala delen av norra Bottenviken. Hela Östersjön var slutgiltigt isfri den 14 maj.

Vinterns första isbildning på Bottenviken, Kvarken och norra Bottenhavet inträffade tre till fyra veckor senare än vanligt, på södra Bottenhavet och på Skärgårdshavet ungefär vid normal tidpunkt och på Finska viken aningen tidigare än normalt. Isens slutliga försvinnande i sin tur skedde på Bottniska viken två till fyra veckor tidigare än vanligt. Finska vikens isvinter slutade mellan en dryg månad till två månader tidigare än normalt.

Fastisens maximala tjocklek var på Bottenviken 50–75 cm, på Bottenhavet 30–45 cm, på Skärgårdshavet 5–20 cm och på Finska viken 25–40 cm. Ute till havs var drivisen på Bottenviken som tjockast 40–75 cm och på Finska viken 5–25 cm.

Den sträcka vilken fartygen den 22.1.2016 var tvungna att navigera igenom is var från Sankt Petersburg till iskanten 122 nautiska mil och från Kemi totalt 144 nautiska mil, uppdelat i två etapper (64 + 80 nautiska mil).

Patrick Eriksson, Istjänst