Efter att oktober förlöpt som vanligt på havsområdet låg ytvattentemperaturerna i havsområdet runt Finland i början av november kring långtidsmedelvärdet. I början av november steg havstemperaturen först något men började återigen sjunka efter månadens första vecka. I mitten av november fanns ett tunt lager is i Kemis inre hamn och de inre vikarna kring Replot. Havsvattnets yttemperaturer höll sig då omkring långtidsmedelvärdet.

I slutet av november var det ovanligt och ställvis rentav exceptionellt kallt. Den kalla period som började i november fortsatte i december och havsisarna bredde ut sig. När mitten av december närmade sig var alla Finlands kustområden täckta av is. Det tjocka snötäcket i södra Finland förhindrade isen från att bli tjockare och under snön var isarna förrädiskt tunna. Strax efter medlet av december "rensade" de friska vindarna upp på havsområdena och det istäckta området blev mindre. Den hårda kölden under julveckan innebar att det istäckta området än en gång växte snabbt. December månad var exceptionellt kall i de finska havsområdena.

Det kalla vädret fortsatte efter nyår. Den 4 januari var det istäckta området redan över 165 000 km² stort. Då var hela Bottenviken och Kvarken istäckta och likaså Skärgårdshavet. Tjockleken på den fasta isen varierade från ungefär en halv meter i norra Bottenviken till tio centimeter i de södra kustområdena.

Därefter började kylan avta och de sydliga vindarna pressade ihop isfältet. Den 11 januari hade det istäckta området krympt till under 100 000 km². Under resten av januari avlöste kallare och mildare perioder varandra. Det istäckta området växte och krympte i takt med kylan och de hårda vindarna. Den sista januari var det istäckta området 150 000 km². Isläget överensstämde rätt så väl med den normala situationen i detta skede av vintern.

Vad gäller temperaturen var februari tydligt tudelad. I början av februari var vädret milt och blåsigt, vilket ledde till att isarna i Finska viken packade sig i havsområdena öster om Hogland. Samtidigt som trafiken till hamnarna i södra Finland löpte nästa helt utan isbrytarassistans, kämpade Rysslandstrafiken med stora problem; som värst väntade över hundra fartyg på isbrytarassistans.

I mitten av februari blev vädret kallare och från och med månadens senare hälft var det rentav exceptionellt kallt i stora delar av landet. Denna kalla period fick även havsisen att växa snabbt och den maximala isutbredningen under isvintern uppnåddes den 25 februari då isen täckte ett 309 000 km² stort område. Detta skedde nästan vid den normala tidpunkten. Då var både Bottniska viken och Finska viken helt och hållet istäckta. Även Rigabukten och norra Östersjön var helt och hållet istäckta. Iskanten gick från Öland till Gotland och vidare söderut från Gotlands norra spets till Rozewie vid den polska kusten. På södra Östersjön utanför den polska och den tidigare östtyska kusten förekom nyis liksom i Öresund och längs den svenska kusten.

I slutet av februari vände vindarna och blev sydliga och tilltog i styrka. På hela Finlands havsområde förekom ispress i isfältet vilken tidvis var rentav farligt stark. När det var som värst väntade ett tiotal handelsfartyg på båda sidorna av Kvarken på isbrytarassistans och fartygen assisterades ett åt gången.

I början av mars lättade situationen tillfälligt när vindarna mojnade. Det varade emellertid inte länge, för redan den 3 mars tilltog de sydvästliga vindarna och isarna började röra sig österut. Ispress förekom fortfarande i isfältet. De sammanpressades kraftigt och det istäckta området minskade snabbt. Den 10 mars var det istäckta området 165 000 km² stort. Vindarna från svenska sidan höll i sig ännu ungefär en vecka och isarna i Bottniska viken pressades mot Finlands kust. Detta ledde till stora svårigheter för vintersjöfarten eftersom isbrytarna måste assistera fartygen ett och ett. På östra Finska viken hade Rysslandstrafiken så stora svårigheter att en atomisbrytare från Ishavet måste sättas in.

I mitten av mars avtog vindarna tillfälligt och det kalla vädret ledde till nyisbildning på ytor med öppet vatten och i sprickor. I slutet av mars började de första vårtecknen visa sig och det istäckta området minskade i en jämn takt. I de hårdpackade isfälten orsakade även svaga vindar ispress.

Medeltemperaturen i april var ovanligt hög i nästan hela landet. I början av april gjorde regnen isarna mörka och isen vid kusterna började ruttna. Det mycket varma påskvädret (21.–25.4.) fick isen att smälta längs den södra kusten. I kustområdena i Finska viken försvann isarna nästan helt och hållet och där de ännu fanns kvar var de förrädiskt bräckliga. I östra Finska viken fanns det däremot is så det räckte och blev över, till den ryska sjöfartens förtret. Längs Bottenhavets kust från Nystad och norrut ruttnade skärgårdsisarna, men längre ut från kusten stördes fartygstrafiken av ett par trettio kilometer brett hårdpackat drivisområde. Isvintern fortsatte också i Bottenviken fastän de kustnära isarna så småningom började mörkna och därmed ruttna. Ute till havs var isarna fortfarande starka.

I början av maj var det varmt på många håll och isarna ruttnade och smalt. Den 14 maj var Finska viken isfri och i slutet av därpå följande vecka smalt även de sista isblocken i Bottenhavet. I mitten av maj låg isarna i Bottenviken huvudsakligen på den finska sidan om gränsen för fiskezonen. Trots att isarna i skärgårdsområdena hade ruttnat och till och med smultit på många håll, utgjorde isarna till havs fortfarande ett hinder för sjöfarten. Den 25 maj var Bottenviken isfri och vintern var slutligen över och sommaren tog vid.

Tidpunkten för isens slutliga försvinnande i förhållande till genomsnittet varierade stort. I norra Bottenviken försvann isarna för gott från kustområdet mellan ett par dagar tidigare än i medeltal till ungefär en vecka senare än normalt. På Bottenhavet smalt isarna ungefär mellan en vecka till nästan tre veckor senare än medeltalet och på Finska viken mellan normal tidpunkt till dryga två veckor senare än den normalt.

På norra Östersjön försvann isarna drygt en vecka tidigare än normalt, men likaså började isbildningen nästan en månad tidigare än normalt.

I de norra delarna av Bottenviken var isvintern nästan två veckor kortare än vanligt. I södra Bottenviken och i Vasa skärgård var isvintern från en och en halv vecka till nästan en månad längre än i genomsnitt. På Bottenhavet, i norra Östersjön och i Finska viken var isvintern mellan två veckor (huvudstadsregionen) till över sex veckor (Raumoregionen) längre än genomsnittet.

I Bottenvikens finska sjödistrikt var fastisen som tjockast 40–80 cm, på Bottenhavet 35–75 cm, i Skärgårdshavet 25–55 cm och i Finska viken 25–65 cm. Ute till havs var isen i Bottenviken 35–85 cm, på Bottenhavet 20–50 cm, i Finska viken 25–60 cm, på Ålands hav 10–25 cm och på norra Östersjön 5–30 cm.

Jouni Vainio och Ilkka Matero, Istjänsten