Isläggningen började i Bottenvikens norra del i slutet av november, drygt en vecka senare än genomsnittet. Något tidigare, dvs. i mitten av november, hade is börjat bildas utanför S:t Petersburg och i Viborgska viken i den östligaste delen av Finska viken. Under slutet av november och början av december var isbildningen minimal. Under första hälften av december bildades däremot så mycket ny is i norra Bottenviken att läget i mitten av december kunde betecknas som relativt normalt för årstiden. Under andra hälften av december var vädret milt och blåsigt och vallar tornade upp sig mot den fasta isen i norra Bottenviken.

I början av januari, omkring två veckor senare än normalt, började ny is bildas i skärgården öster om Lovisa. Under första hälften av januari var isbildningen obetydlig men i mitten av månaden tillstötte en kallare period då ny is bildades både i Bottniska viken och i Finska viken. Bottenviken var helt isbelagd den 26 januari, en och en halv vecka senare än genomsnittet. Samtidigt låg det ett tio sjömil brett bälte av ny is i Bottenhavet, och i Finska viken sträckte sig ett istäcke från Petersburg ända till Hogland. Mot slutet av januari skingrades isfältet i Bottenviken av starka vindar och isen packade sig mot finska kusten, vilket resulterade i ett bälte av svårforcerade vallar utanför den fasta isen.

I början av februari bildades det tidvis ny is i Bottenviken men den bröts snabbt upp av hårda vindar som tryckte isflaken mot isranden i nordost. I Finska viken lättade isläget så mycket att det i mitten av februari förekom is bara öster om longituden genom Seitskär. Därefter tillstötte en kyligare period och is bildades på alla sjödistrikt. Under denna köldknäpp, närmare bestämt den 24 februari, nådde istäcket sin största utbredning, 96 000 km². Då var Bottenviken, Kvarken och Skärgårdshavet helt isbelagda. I Bottenhavet fanns ett 5–15 sjömil brett bälte av tät drivis både längs finska kusten och på den svenska sidan, i Gävletrakten. I Finska viken gick isgränsen från Hangö via Kalbådagrund till Vaindlo och vidare till estniska kusten. Mot slutet av februari började isläget snabbt lätta, i synnerhet i Bottenhavet och Finska viken där det tunna istäcket bröts upp av vindarna. Vid Bottenhavskusten och i västra Finska vikens skärgård uppstod det ett sörjebälte och i östra Finska viken ett isbälte med vallar.

I början av mars tillstötte åter en kyligare period och ny is bildades på alla sjödistrikt. Men redan i mitten av månaden blev vädret milt och isen började långsamt smälta i Bottenhavet och Finska viken. I Bottenviken höll blåsten ett svårt packat isfält kvar utanför finska kusten, vilket beredde sjöfarten betydande svårigheter. April var varmare än genomsnittet och isen fortsatte att smälta. Först lossade isen i Skärgårdshavet och västra Finska viken. Detta skedde som normalt i mitten av april. Bottenhavet befriades från is i slutet av månaden och Kvarken i början av maj, vid genomsnittlig tidpunkt. I östra Finska viken ägde islossningen rum i slutet av april, ungefär en vecka senare än normalt. Majvädret var omväxlande och islossningen i Bottenviken fortskred långsamt. Den fasta isen vid kusten smälte i mitten av maj men ett område med svårforcerad packis mellan Kemi och Brahestad låg kvar till slutet av månaden. Längst låg isarna kvar utanför Karlö. Där skedde islossningen först den 11 juni, två veckor senare än normalt.

Den fasta isens största tjocklek i Bottenvikens norra del var 50–85 cm och i den södra delen 30-60 cm, i Bottenhavet 20–45 cm, i Skärgårdshavet och i Finska vikens västra del 10–25 cm samt i Finska vikens östra del 20–45 cm. Isens tjocklek ute till havs var 30–70 cm i Bottenvikens norra del och 10–40 cm i den södra delen, i Bottenhavet 5–20 cm och i Finska vikens östra del 20–50 cm.

Isvintern var ungefär en vecka kortare än genomsnittet i Bottenvikens norra del, drygt en vecka längre än normalt i den södra delen och ungefär en vecka längre än genomsnittet vid Bottenhavskusten. I Skärgårdshavet var isvintern nästan tre veckor, i västra Finska vikens skärgård över fyra veckor och i Finska vikens östra del ungefär två veckor kortare än genomsnittet.

Simo Kalliosaari