Ur Meteorologiska institutets statistik framgår att sommaren 2013 i Finland var varmare än i medeltal. Den varma sommaren följdes av en höst som också den var varmare än normalt. Under novembermånad härjades de finska havsområdena av sex stormar vilka rörde om i havsvattnen till den grad att ytvattentemperaturerna hölls ungefär en till en och en halv grad högre än det statistiska medeltalet.

I slutet av november blev vädret kallare och i Bottenvikens nordligaste vikar började det bildas is, men Finska vikens innersta vikar var ännu helt isfria. Isläget var normalt för årstiden. Det kalla vädret höll i sig och isbildningen fortsatte; den första finska isbrytaren åkte norrut efter självständighetsdagen (6.12.) – vid normal tidpunkt. Den 10 december var isens areal 13 000 km².

Efter detta blev vädret mildare, vindarna blev sydliga och isläggningen avstannade. Isarna drev norrut och det bildades en stampvall i kanten av de tjockare isfälten. December 2013 var i hela landet klart mildare än vanligt. Andra hälften av månaden var rent av exceptionellt varm. Den milda väderleken med sina sydliga vindar packade samman den befintliga isen till ett kompakt bälte upp i Bottenvikens nordöstra hörn. Vid årets slut var den istäckta ytan knappt 8 000 km². Allt som allt var december mycket mild på de finska sjödistrikten – jämfört med långtidsmedelvärdena var december månad nästan fyra grader varmare än normalt på de sydliga havsområdena och nästan sex grader varmare än normalt på Bottenviken.

Den milda perioden som började i december fortsatte i januari, som också inleddes med exceptionellt milt väder i största delen av landet. Då nästan en tredjedel av januari hade gått blev vädret äntligen kallare och resten av januari var kallare än normalt, ställvis rent av ovanligt kall. Till havs började isen lägga sig och den istäckta ytan växte också snabbt. I slutet av januari var isarealen redan 90 000 km².

Även om det bitande kalla januarivädret ledde till snabb istillväxt, förblev isens tjocklek mindre än normalt för årstiden. På norra Bottenviken var isen kring en halv meter tjock, men längs den övriga kusten var isarna endast ca 15 cm tjocka.

Vinterkylan höll i sig ännu i början av februari och den 7 februari nådde isvintern 2013/14 sin kulmen. Då täckte isen ett område av 100 000 km². Bottenviken och Kvarken var så gott som helt istäckta. På Bottenhavet låg det fastis i skärgården. Skärgårdshavet hade hunnit få ett tunt istäcke. På Finska viken fanns det fastis i skärgården och den tunna drivisen till havs hade packats mot fastiskanten längs den finska kusten. På östra Finska viken stannade isarna öster om Sommarö (Sommers). Utöver det fanns det tunn is i Rigabukten.

Efter detta trängde mildare luftströmmar in och isens tillväxt avstannade. Isfälten föstes ihop av de sydliga vindarna. Februari var osedvanligt mild på de finska havsområdena – månadens medeltemperatur var hela fyra till åtta grader högre än det statistiska jämförelsetalet.

I slutet av februari täckte isen endast en yta av 40 000 km². Isarna låg tätt hopskjutna i norra delen av Bottenviken och i Finska vikens nordöstra hörn. Motsvarande isfattiga marsmånader har senast upplevts åren 1992 och 2008.

Också mars var mildare än vanligt i hela landet. De två första veckorna och den sista veckan av mars var exceptionellt milda, medan den tredje veckan var kallare än normalt. På de finska sjödistrikten var månadens medeltemperatur från tre till nästan fem grader högre än genomsnittet. Så varma marsmånader upplevs i medeltal ett par gånger per århundrade.

Den istäckta arealen minskade stadigt under the två första veckorna i mars, till 23 000 km². Den tredje veckan i mars var så pass kall att isarealen växte till 44 000 km². Då vädret igen blev mildare minskade den istäckta ytan till knappt 20 000 km² i slutet av månaden, vilket är ovanligt lite för årstiden. På Finska viken fanns det då is endast i de nordöstra delarna och isarna i Vasa skärgård hade redan börjat ruttna, men i norra Bottenviken fortsatte vintern.

Om mars var varmare än normalt så fortsatte aprilvädret i samma banor. Enligt lufttemperaturmätningarna på kuststationerna var april drygt två grader varmare än normalt. Under månaden smalt isarna i tämligen jämn takt, men långsamt. I slutet av april var den istäckta ytan 6 300 km². I norra Bottenviken var fastisens tjocklek 30–60 cm och utanför fastisen, längs inloppen till Kemi och Uleåborg, fanns 15–60 cm tjock mycket tät drivis med vallar. Bortsett från Bottenviken var de övriga havsområdena isfria. Den långsamma issmältningen i april kan ha berott på att skärgårdsisen, som på Bottenviken hade blivit ca 70 cm tjock, så gott som till hela sin tjocklek bestod av kärnis.

Maj började kyligare än vanligt och Bottenvikens isar smalt långsamt. Trots det kunde Östersjön förklaras isfri den 14 maj, nästan två veckor tidigare än i medeltal.

Första isläggningen på Bottenviken och Bottenhavet inträffade ungefär 2–4 veckor senare än normalt och på Finska viken ungefär två veckor senare än normalt. Isens slutliga försvinnande å sin sida inträffade på Bottenviken ca 4–6 veckor tidigare än vanligt, på Bottenhavet 2–4 och på Finska viken 3–4 veckor tidigare än vanligt. I de nordligaste delarna av Bottenviken försvann isarna slutligt en knapp vecka tidigare än normalt.

Fastisens maximala tjocklek längs den finska kusten var på Bottenviken 50–65 cm, på Bottenhavet 25–40 cm, i Skärgårdshavet 20–40 cm, och på Finska viken 20–40 cm. Ute till havs var istjockleken på Bottenviken 30–60 cm och på Finska viken, 15–30 cm.

Den sträcka vilken fartygen var tvungna att gå i is den 15.3.2013 var från Sankt Petersburg till iskanten 84 nautiska mil och från Kemi 171 nautiska mil.

Jouni Vainio och Patrick Eriksson