Isvintern 2012/2013 var genomsnittlig, men vinterns kulmen inföll sent

Isvintern 2012/2013 förblev genomsnittlig då man ser till isens maximala utbredning.

Enligt Meteorologiska institutets statistik var september varmare än vanligt i hela landet. Till havs var lufttemperaturen en till och en och en halv grad högre än i genomsnitt. Också början av oktober var varmare än vanligt, men på grund av det kalla slutet av månaden blev medeltemperaturen endast något högre än i genomsnitt. November fortsatte raden av milda månader, då temperaturerna till havs var två till dryga tre grader över genomsnittet.

Mot slutet av november började isen lägga sig i norra Bottenvikens innersta vikar. I slutet av månaden fanns det 1–5 cm tjock nyis i norra Bottenvikens inre skärgård. Havsvattnets yttemperatur var på Bottenviken då en halv till en och en halv grader varmare än i genomsnitt. Jämfört med genomsnittet var Finska vikens vatten cirka två grader varmare, medan Bottenhavet och norra Östersjön var endast något varmare än vanligt. Då november övergick i december blev vädret kallare och isbildningen tilltog.

December visade sig bli kallare än normalt på de finska havsområdena: avvikelsen från långtidsmedelvärden var på Bottniska viken nästan sex grader och på Finska viken cirka tre grader. Isbildningen ökade i början av december till den grad att israpporteringen inleddes den 5 december, i stort sett vid genomsnittlig tidpunkt. Isarna ökade stadigt och nådde Annandag jul en yta av 69 000 km². Efter detta blev vädret mildare, vilket fick den isbelagda ytan att minska och i slutet av året fanns det is på en yta av endast 48 000 km².

Till havs var januari på Finska viken cirka en grad kallare än i medeltal, men på Bottniska viken i sin tur en till två graden varmare än genomsnittet. Från Trettondag blev vädret igen kallare och ismängden ökade. I mitten av januari låg det redan is över en yta av 80 000 km² och isbildningen fortsatte på alla sjödistrikt. Isarna rörde på sig och nyis bildades i råkarna, och den 25 januari hade det istäckta området vuxit till 152 000 km². Sista veckan i januari satte starka vindar isen i rörelse och ute på öppet hav smälte det milda vädret den is som vindarna slog sönder. Isarealen var i slutet av januari 84 000 km².

I början av februari fortsatte vädret oförändrat; på nätterna bildades ny is som vindarna sedan bröt sönder under dagarna. Den istäckta ytan ändrades inte nämnvärt. Under de första tre veckorna av februari hölls isarealen så gott som konstant och isarna drev än i nordlig, än i sydlig riktning. På de finska sjödistrikten var februari från två till nästan fyra grader varmare än normalt. I slutet av februari blev vädret kallare i området kring Finska viken och nyis bildades i den grad att den istäckta ytan nådde 160 000 km² den 26 februari. I slutet av månaden drev isarna snabbt österut och isarealen minskade kraftigt. I slutet av februari var isens omfattning bara 119 000 km².

I början av mars började det strömma kall arktisk luft till Finland och isytan växte igen. Hela mars blev extremt kallt, ca 2...5 grader kallare än genomsnittet. Den 15 mars nåddes isvinterns kulmen. Då täckte isen ett område av 177 000 km². Detta skedde två veckor senare än normalt1. Isen täckte hela Bottniska viken och Finska viken, med undantag av södra Bottenhavets yttre områden, som var isfria. Skärgårdshavet var helt isbelagt, likaså Rigabukten. Stränderna av Ålands hav, liksom utanför Stockholms skärgård på norra Östersjön, fanns ny is. På södra Östersjön låg det på vissa ställen nyis längs kusterna.

Efter detta åstadkom de kalla nätterna ännu nyisbildning, men de soliga dagarna smälte dem igen och den istäckta arealen växte inte längre. Under andra halvan av mars nådde isen en yta av över 170 000 km² flera andra dagar också – den senaste av dessa var den 29:e då isen täckte en yta av 176 000 km².

April var med tanke på temperaturerna till havs tämligen normal, endast för Finska vikens del låg temperaturerna ungefär en halv grad under genomsnittet för referensperioden. Men under april minskade isarna ändå med god fart i och med de stigande temperaturerna – ute till havs hade isen, trots det kalla marsvädret, inte blivit alltför tjock. I slutet av april hade det istäckta området minskat till 25 000 km².

Bortsett från Bottenviken blev de finska havsområdena isfria i månadsskiftet april–maj: Skärgårdshavet 29.4, Finska viken och Bottenhavet 2.5.

I början av maj fanns det i Finska viken rutten is endast i skärgården utanför Kotka och Fredrikshamn och i Viborgska viken. De sista isarna i Bottenhavskustens inre vikar smälte och i Vasa skärgård och södra delen av Bottenviken ruttnade isen snabbt. De sista isresterna i Finska viken, utanför Viborgska viken, försvann 6.5, likaså från Vasa skärgård. Från södra Bottenviken försvann isen ett par dagar tidigare, den 4 maj.

I de norra delarna av Bottenviken fortsatte vintern: ute till havs, norr om linjen Kalajoki–Luleå, var isfältet kraftigt hopskjutet med 30–70 cm tjock sammanpackad drivis och sjötrafiken var beroende av isbrytarnas assistans. Utanför Uleåborg började fastisen försvagas, men längre norrut var den fortfarande mer än en halv meter tjock. Efter detta smälte kustisen, bröts upp och drev ut till havs. På det öppna havet blev isarna rörligare och smalt, och den istäckta ytan minskade så att det i mitten av maj fanns is på en yta av cirka 10 000 km². Issmältningen på Bottenviken fortsatte och vinterns sista israpport och iskarta publicerades den 30 maj. Bottenviken var isfri den 31 maj. Vinterns dagliga israpportering inleddes statistiskt sett vid normal tidpunkt och avslutades några dagar senare än i genomsnitt.

Första isläggningen inträffade på Bottenviken en till två veckor senare än normalt, i Kvarken i stort sett normala tiden. På Bottenhavet varierade den första isläggningen ca en vecka kring den genomsnittliga tidpunkten och för Finska vikens del bildades den första nyisen en halv till en och en halv vecka tidigare än normalt.

Tidpunkten för isens slutliga försvinnande, jämfört med det genomsnittliga, varierade. I Bottenvikens kustområden och i Kvarken försvann isen normala tider. På Bottenhavskusten skedde issmältningen en och en halv till två veckor senare än normalt. På Finska viken försvann isen en till två veckor senare än vanligt.

Isvinterns längd var på norra Bottenviken ungefär två veckor kortare än i genomsnitt, på Bottenhavet i sin tur en och en halv till fyra veckor längre än i genomsnitt. På Finska viken var isvintern två till fyra veckor längre än vanligt. Vid Utö på norra Östersjön bildades under vintern inget permanent istäcke, men isvinterns längd bedöms trots det som genomsnittlig.

Fastisens maximala tjocklek längs den finska kusten var på Bottenviken 60–75 cm, på Bottenhavet 55 cm, i Skärgårdshavet 45 cm, och på Finska viken 40–60 cm. Ute till havs var istjockleken på Bottenviken 20–70 cm, på Bottenhavet 10–40 cm och i Finska viken, 5–45 cm.

Den sträcka vilken fartygen den 15.3.2013 var tvungna att gå i is var från Sankt Petersburg till iskanten 230 nautiska mil och från Kemi, uppdelat i två etapper, totalt 265 nautiska mil.

Jouni Vainio och Patrick Eriksson

Meteorologiska institut

---------------------------------------------------

1 Som referensperiod används en 30-årsperiod från isvintern 1980/81 till isvintern 2009/10.