Isvintern på Östersjön
Med isvinter avses den tid under året då det förekommer is på Östersjön. Vanligtvis är det från november till maj.
Den istäckta arealen är som störst under januari-mars, vanligast kring månadsskiftet februari-mars. I medeltal täcker isen då 170 000 kvadratkilometer av Östersjön, vilket motsvarar ungefär 2/5 av hela Östersjöns areal (422 000 km², inklusive Kattegatt och Skagerrak). Under de mildaste vintrarna stannar isens största utbredning klart under 100 000 km². Den hittills minsta isutbredningen var under vintern 2020, då den största istäckta arealen var endast 37 000 km².
I november börjar tillfrysningen av Östersjön längs norra Bottenvikens kuster och i innersta Finska viken. Därefter fortsätter isläggningen i Kvarken, i södra delarna av Bottenviken och längs kustområdena på Bottenhavet.
Under normalvintrar fryser hela Bottenviken, Kvarken, nästan hela Bottenhavet, Skärgårdshavet, Finska viken och delar av norra Egentliga Östersjön. Under milda vintrar fryser Bottenhavet inte alls och Finska viken endast delvis. Under stränga isvintrar sträcker sig istäcket ända till de danska sunden och till centrala Egentliga Östersjön. På egentliga Östersjön är området nordost om Bornholm det sista som fryser på.
På våren då solstrålningen ökar börjar islossningen. Islossningen framskrider från söder mot norr. Finska viken, förutom dess östligaste delar, blir isfri i april. I maj förekommer is endast i de norra delarna av Bottenviken, där också de sista isresterna smälter senast i början på juni.
Isvinterns stränghet
Istjänsten på Meteorologiska Institutet beskriver hur sträng isvintern på Östersjön är med hjälp av tre kategorier: mild, genomsnittlig och sträng. En fjärde kategori, ytterst sträng, kan även användas vid behov.
Klassificeringen har gjorts enligt isens maximala utbredning, baserat på isvintrarna 1960–1961 till 2009–2010. Isens maximala utbredning beräknas för den dagen, då isens utbredning har nått sitt årliga maximala värde. Faktorer som iskoncentration, istjocklek eller graden av isens deformation tas inte i beaktande i beräkningarna.
Isvintrarna då den maximala utbredningen är mindre än 115 000 km² kategoriseras som milda. Om den maximala utbredningen är över 230 000 km² är isvintern sträng. Isvintern kallas ytterst sträng om det finns is på en areal större än 345 000 km².
Viktigt att lägga märke till är att även milda issäsonger kan vara svåra för vintersjöfarten, liksom stränga isvintrar å andra sidan inte behöver vara svåra. Issäsonger vilka klassificeras som genomsnittliga, är däremot svårast för vintersjöfarten. Mellan kalla perioder förekommer varmare och stormigare perioder, vilket kan leda till att isen rör sig mer och därmed åstadkommer ispress och packisvallar. Under lugna och kallare perioder ökar ismängden som under nästa stormigare period igen driver mot iskanten. På detta sätt bildas stampvallar, vilka gör isfältet även mer svårforcerat.
12.5.2026
