Istjänstens historia
På vintern gör isen navigeringen i Östersjön svårt. Meteorologiska institutets Istjänst ger information om det dagliga isläget, bl.a. på en iskarta och en israpport. Information om isläget används framför allt av vintersjöfarten, men också av t.ex. forskare och medborgare. Under stränga vintrar måste alla länder omkring Östersjön ha isbrytaren att assistera trafiken till hamnar och ut. Även under milda vintrar behövs isbrytare, åtminstone i Bottenviken.
För länge sen, bromsade isoleringen under vintermånaderna utrikeshandelns tillväxt och ekonomiska välstånd i Finland. Trots allt gick posten från Eckerö på Åland till Stockholm under vintermånaderna och isvägar gjorde det möjligt att ha småskalig handel med grannländerna, så förbindelserna var inte helt avskuren. Under stränga isvintrar bildades ett istäckt i Kvarken, längs vilken hästar och bilar kunde resa till Sverige. I dag är detta inte möjligt eftersom sjöfarten håller isfältet i Kvarken sönderbrutet.
1800-talet
Avbrottet av sjöfarten varje vinter var en stor ekonomisk nackdel, vilket ledde till att man i mitten av 1800-talet letade efter möjligheten att starta vintertrafik över Östersjön. Man utredde saken och regelbunden vintersjöfart från Hangö till Stockholm började vintern 1878. Finska staten skaffade den första isbrytaren i Finland 1890. Isbrytaren ’Murtaja’, som var byggt i Sverige, säkrade Finlands handel under vintertid via Hangö till Centraleuropa och England. Som en följd av detta, började isförhållandena i Hangö och norra Östersjön intressera mer och mer.
I slutet av 1800-talet togs isobservationsnätverket i drift. Iskartor ritades vid Hanko fyr, Bogskär, Utö, Russarö, Jussarö, Porkkala, Gråhara och Söderskär. Arbetet övervakades av Finska Vetenskaps-Societeten och utfördes av Meteorologiska Centralanstalt (nuvarande Meteorologiska institutet) "utanför dess egentliga arbete".
Början av 1900-talet
Inledningsvis samlades uppgifter om isläget in med en fördröjning på cirka en månad, eftersom arbetet utfördes " utanför dess egentliga arbete". Partiellt hann isdatan inte komma före sommaren. Utbrottet av första världskriget förändrade situationen. För sina strategiska planer behövde den kejserliga flottan snabbt tillförlitliga isdata. Också handelsfartyg behövde bättre och mer uppdaterad havsisinformation under kriget. Den kejserliga flottan, genom lotsregeringen, beordrade Finska Vetenskaps-Societeten att göra kartor av isläget varje vecka. Finska Vetenskaps-Societeten började förnya sina observationsrutiner och den 12 mars 1915 började de rita iskartor varje vecka.
Den 7 januari 1927 lästs den första gången israpporten på radion. Samma år, från den 1 mars, ålades handelsfartyg att föra en särskild islogg när de seglade i istäckta havsområden. Vintern 1932 började isbrytare skicka isdata regelbundet två gånger om dagen.
1934 ingick Havsforskningsinstitutet ett avtal med Marinen och kustbevakningen om regelbundna flygobservationer, främst i Finska viken. Redan på 1940-talet var flygunderrättelser ett regelbundet bistånd i vintersjöfarten. Senare ersattes flygplanen av helikoptrar som opererades från isbrytare. De övergavs inte förrän vid millennieskiftet, då radarsatellitbilder ersatt dem.
Slutet av 1900-talet
1967 började Istjänsten få också satellitbilder till hjälp med isobserveringen. På nästa vinter, under klara vädret, fick istjänsten satellitbilden redan ett par timmar efter det hade togs. Flygunderrättelser, satellitbilder och den utvecklande isbrytarflottan gjorde det möjligt att på vintern 1971–72 började året runt handelssjöfart och alla Finlands officiella vinterhamnar var öppna hela vintern. Det fanns också mera lämpliga fartyg för vintertrafik. Finland är som en ö vad gäller förbindelser, men nuförtiden hindrar vinter och is inte längre sjöfarten helt till och från Finland.
Nuförtiden
Iskartan ritas dagligen under vintern med ett kartaprogram. Också den verbala israpporten skrivas dagligen och t.ex. läsas på radion. Den viktigaste källan till isobservationer är radarsatellitbilder, som Istjänsten får mer än tusen per år. Ändå observationer som man gör på isen är också viktiga.
Även om vintrarna är mildare på grund av klimatförändringarna fryser åtminstone några av Finlands hamnar varje år. Fortfarande kan de svagaste fartygen inte navigera på isen och även de starkare kan behöva hjälp av isbrytare på väg genom isen. I Finland kontrolleras vinternavigeringen av Trafikledsverket, som bl.a. bestämmer vilka fartyg får assistans av isbrytare. I praktiken måste isklassen för det assisterade fartyget vara tillräcklig. Arctia Oy ansvarar för isbrytningen. Isbrytarna håller farlederna öppna och hjälper fartygen till och från hamnarna. Aktuella isläget och information om det guider t.ex. deras verksamhet.
17.3.2022