Mätning av vattenståndet

Meteorologiska institutet mäter vattenståndet vid finska kusten med fjorton stationer, så kallade mareografer. Mareograferna befinner sig tillräckligt nära varandra så att vattenståndets variationer kan beräknas relativt noggrant längs hela finska kusten.

Mareograf ser ut som en litet stuga.
Mareografen i Helsingfors. Foto: Hanna Boman.

Mätningsverksamheten startade 1887 i Hangö och 1904 i Helsingfors. De övriga stationerna grundades på 1920-talet, förutom stationen i Raumo 1933 och i Borgå Emsalö 2014. I början skedde registreringen med hjälp av en pappersskrivare och mätningarna avlästes en gång i månaden. Numera samlas observationerna upp i realtid från digitala automatiska registrerings- och lagringsapparaturer.

Schema av hur mareograf funkar.

Vattenståndet mäts i en djup brunn som befinner sig under mareografbyggnaden och står i förbindelse med havet genom ett smalt, tillräckligt djupt liggande förbindelserör. Rörets funktion är att utesluta vågornas inverkan på vattenståndet. I mätningsbrunnen stiger och sjunker en flottör tillika med vattenytans förändringar. Flottörens rörelse förmedlas via en hålremsa av stål och en omkodare till registreringsapparaten. Hålremsan är försedd med en motvikt.

Mareografen avvägs en gång per år mot en fixpunkt för att säkerställa vattenståndets exakthet. I planeringen av dessa system har det lagts speciell vikt på funktionssäkerhet, underhåll och utvidgning.

Vattenståndsobservationerna används t.ex. för sjökartläggning, sjö- och kustområdenas byggnadsverksamhet samt hamn- och farledsplanering. De realtida observationerna hör samman med sjösäkerheten och de behövs för sjöfarten. Vattenståndsobservationerna utnyttjas för att utveckla prognosmodeller. Prognoserna underlättar t.ex. förberedelserna vid eventuella översvämningar vid kusten. Med hjälp av långa tidsserier forskar man i klimatförändringens inverkan på Östersjöns vattenstånd samt landhöjningen efter istiden.

9.9.2020