Isvintern 2011/2012 var genomsnittlig men mycket kort

Isvintern 2011/2012 blev genomsnittlig när man ser till den maximala isutbredningen, men annars var vintern på mildare sidan. Vintern var kortare än vanligt eftersom den började exceptionellt sent och de sista isarna försvann tidigare än normalt. På grund av den rikliga snömängden på isen överskred isens tjocklek inte medeltalet.

I början av november låg ytvattentemperaturerna på de finska havsområdena mellan sex och tio grader. I jämförelse med långtidsmedelvärdet var vattnet en dryg grad varmare än vanligt. I november var den genomsnittliga lufttemperaturen till havs omkring fyra grader högre än vanligt, och på Bottenviken till och med över fem grader högre. Eftersom den genomsnittliga lufttemperaturen till största delen rörde sig kring sju grader blev havsvattnet inte heller desto kallare.

I månadsskiftet november-december hade fortfarande ingen is bildats på de finska havsområdena och havsvattnets yttemperatur var en till tre grader högre än långtidsmedelvärdet på alla sjödistrikt.

December var ovanligt mild i hela landet. På de Finska havsområdena var luftens medeltemperatur mellan drygt tre och nästan sju grader högre än under jämförelseperioden. Vid årsskiftet var havsvattnets yttemperatur fortfarande en till två grader högre än i medeltal och is fanns endast längst in i Bottenviken och i de inre vikarna i skärgården i Kvarken.

Vad gäller temperaturen var januari tydligt tudelad: i början var det mildare än vanligt, men i slutet av månaden var det betydligt kallare än normalt. I mitten av månaden inföll några kalla dagar, men vädret blev ordentligt kallare först i början av den sista veckan i januari. Publiceringen av de dagliga israpporterna inleddes den 9 januari – nästan sex veckor senare än vanligt och senare än någonsin tidigare.

I början av januari fanns det is endast i de nordligaste inre vikarna av Bottenviken och det istäckta området sträckte sig över knappa 4 000 km². Isläggningen började på Bottniska viken tre till sex veckor senare än vanligt. På Finska viken kom isläggningen igång två till fyra veckor senare än vanligt.

Vädret var fortsatt milt och det istäckta området växte långsamt. I mitten av månaden var endast ett 22 000 km² stort område täckt av is. När vädret svängde och blev kallare började även det istäckta området att växa snabbt. I månadsskiftet januari-februari täcktes ett 80 000 km² stort område av is och det kalla vädret fortsatte.

I slutet av januari hade det blivit vinter och det kalla vädret fortsatte in i februari. På de Finska havsområdena var februari en knapp grad till två grader kallare än vanligt. Denna kalla period fick även havsisen att växa och den maximala isutbredningen under isvintern uppnåddes den 11 februari då isen täckte ett 179 000 km² stort område. Detta var två veckor tidigare än vanligt*. Då hade isen nått Bottenviken och Kvarken. På Bottenvikens sydvästliga delar fanns ett stort område av öppet vatten. Längs kusterna av Bottenhavet fanns det is. Skärgårdshavet var helt och hållet täckt av is och den västliga isgränsen på Finska viken gick från Bengtskär till Osmussaar. Rigabukten var helt och hållet täckt av tunn is och kustområdena runt egentliga Östersjön låg under ett tunt istäcke. Därutöver täcktes Kattegatt och de danska sunden av ett tunt lager nyis.

Därefter vände vindarna och blev sydvästliga och det istäckta området började krympa då vinden pressade ihop isfältet. När vinden pressade ihop isen fick sjöfarten tidvis avbrytas på grund av den kraftiga ispressen. I början av mars täcktes endast ett 106 000 km² stort område av is. I mars packades isarna samman ytterligare och det istäckta området krympte. Tidvis förekom strängare kyla som satte igång nyisbildning i områden med öppet vatten. Då vindarna fortsatte, packades denna tunna is mot kanten av det täta isfältet till stampvallar som sinkade fartygstrafiken.

Mot slutet av mars hade isarna längs den södra och västra kusten börjat ruttna. Det istäckta området hade krympt till 50 000 km² och våren nalkades. Trots det var isvintern fortsatt hård på östra Finska viken öster om Hogland och även i de nordostliga delarna av Bottenviken – isfälten var hårdfrusna med svårforcerade vallar.

I april var vädret på landområdena kallare än vanligt. På havsområdena var april något varmare än vanligt bortsett från Bottenviken, där vädret var något kallare än normalt. Under april rörde sig havsisarna med vinden och våren fick isarna att ruttna och smälta. I mitten av månaden hade det istäckta området krympt till 30 000 km². På Finska viken fanns det is endast öster om Fredrikshamn och på Bottenviken fanns is mestadels norr om Jakobstad och i skärgården i Kvarken.

Våren fortskred långsamt och även isarna smalt i långsam takt. I början av maj fanns det is endast i området kring Viborgska viken och på Bottenviken norr om latituden genom Brahestad. Finska viken blev isfri under det första veckoslutet i maj när de sista isresterna smalt vid Viborgska vikens mynning. Strandisarna i Bottenviken började brytas upp och driva ut mot öppet hav där de snabbt smälte. Från Bottenviken smalt isarna och vinterns sista israpport och iskarta publicerades den 15 maj. Några isrester fanns kvar ännu ett par dagar på de mest skyddade ställena mellan öarna. Den 19 maj var Bottenviken isfri och vintern var äntligen över och sommaren tog vid.

Israpporteringen upphörde ungefär en och en halv vecka tidigare än vanligt. På grund av sin sena start är den gångna vintern den kortaste någonsin – endast 127 israpporter publicerades jämfört med genomsnittet på 179.

Tidpunkten för när isen smalt för gott jämfört med genomsnittet varierade. Tidpunkten då isen försvann i Bottenvikens kustområden inföll ett par dagar tidigare än vanligt. På Bottenhavet försvann isen något senare än vanligt. På Finska viken försvann isen nästan två veckor tidigare än vanligt.

Isvintern var drygt fyra till nästan sex veckor kortare än vanligt på Bottenviken. På Bottenhavet och på Finska viken var isvintern två till tre veckor kortare än normalt. På norra Östersjön vid Utö bildades ingen is alls under den gångna vintern.

Längs Bottenvikens finska kust var fastisen som tjockast 50–60 cm, på Bottenhavet 40–50 cm, på Skärgårdshavet 35 cm och på Finska viken 35–60 cm. På det öppna havet var isen på Bottenviken 20–70 cm, på Bottenhavet 5–30 cm och på Finska viken 20–45 cm tjock.

Jouni Vainio och Ilkka Matero, Istjänsten