Vattenståndsvariationer vid finska kusten

Mätning av havsytans höjd

Meteorologiska institutet mäter havsvattenståndet med 14 stationer, så kallade mareografer, längs den finska kusten. Mätningsverksamheten inleddes år 1887 i Hangö och år 1904 i Helsingfors. De övriga stationerna grundades på 1920-talet förutom Raumo som grundades 1933.

Vattenståndets variationer

Skillnaden mellan det högsta och lägsta observerade vattenstånden är över två meter vid alla mätstationer förutom vid Föglö i Skärgårdshavet, där skillnaden är något under två meter. Störst är vattenståndsvariationerna längst inne i Bottenviken och Finska viken där Kemi, Uleåborg och Fredrikshamn har en variation på över tre meter. Extremvärdena är uppmätta under hösten eller vintern.

Östersjöns vattenståndsvariationer påverkas av den totala vattenmängdens långsamma förändringar och av lokala kortvariga variationer. De viktigaste faktorerna som inverkar på de lokala variationerna är vinden och lufttrycket samt isförhållandena vintertid. Tidvattnets inverkan vid den finska kusten är endast några centimeter.

  • Vattnets flöde in och ut genom de danska sunden påverkar den totala vattenmängden i hela Östersjön och därmed också vattenståndet vid alla mätstationer. Strömningarna i sunden orsakas av vattennivåns höjdskillnad mellan Östersjön och Nordsjön samt vindförhållanden i sundområdena.
  • Vinden inverkar på vattenståndet genom att hopa vatten åt ett visst håll i Östersjön. Hopningseffekten kan vara särskilt uppenbar i de innersta delarna av vikarna vilket gör att de största gränsvärdena uppnås inom dessa områden. Vindens inverkan kan vara mycket lokal.
  • Ett högtryck trycker ner vattenytan och den höjs av ett lågtryck. En tryckskillnad på en millibar motsvarar nästan en centimeter i vattenståndet. En normal förändring i lufttrycket kan alltså orsaka en vattenståndsförändring på tiotals centimeter.
  • Ett enhetligt istäcke inverkar på vattenståndets kortvariga variationer genom att förhindra vindens inverkan på vattenytan. Då vinden inte kan hopa vatten mot kusten, förekommer inte höga extremvärden av vattenståndet lika lätt som under situationer vid öppet vatten.

Stående vågrörelser, så kallade seiche, uppstår i havet främst av vindens och lufttryckets inverkan. I Finska viken och på Egentliga Östersjön, som bildar en bassäng, är seiche ett typiskt fenomen och dess inverkan på vattenståndet framhävs i de innersta delarna av vikarna. I en mindre skala kan man se en liknande svängning i ett badkar.

Ifall det på ett område råder lågtryck och en kraftig vind blåser från ett lämpligt håll precis då den stående vågrörelsen är i svängning mot en vikbotten, kan vattennivån i viken stiga mycket högt. Ifall Östersjöns yta (totala vattenmängden) på förhand är tiotals centimeter över det normala, är det möjligt att vattennivån stiger ovanligt högt. I en sådan situation uppstod de extrema vattenstånden i Finska viken och på Egentliga Östersjöns östkust 9.1.2005.

Havsytans höjd beter sig olika under olika årstider, vilket främst beror på vindens och lufttryckets beteendes årliga omlopp. I genomsnitt är medelvattenståndet högst i december och lägst i april–maj. Vattenståndets kortvariga variation är också störst på vintern, i november–januari och minst på sommaren i maj–juli. Enskilda år kan ändå vara mycket olika och ett sådant här medelmåttligt årstidsomlopp kan inte observeras varje år.