Isvintern på Östersjön

Isförhållandena i Östersjön varierar kraftigt från år till år. Den istäckta arealen är som störst under januari-mars, vanligast i skiftet februari-mars.

I medeltal täcker isen 170 000 kvadratkilometer av Östersjön, vilket motsvarar 40 % av hela Östersjöns areal (422 000 km2, inklusive Kattegatt och Skagerrak). Isens minsta utsträckning påträffades under vintern 2008, då isens maximala areal var endast 49 000 km2

Bottenviken och östra Finska viken fryser alla år. Ungefär en gång per tio år uppstår en situation när endast ett litet område på södra Östersjön förblir isfritt.

I november börjar tillfrysningen av Östersjön i de norra delarna av Bottenviken och innersta Finska viken. Därefter fortsätter frysningen i Kvarken, i södra delar av Bottenviken och på kustområdena på Bottenhavet.

Under normalvintrar fryser hela Bottenviken, Kvarken, nästan hela Bottenhavet, Skärgårdshavet, Finska viken och delar av norra Egentliga Östersjön. Under milda vintrar fryser Bottenhavet inte alls och Finska viken endast delvis. Under stränga isvintrar sträcker sig istäcket ända till de danska sunden och till centrala Egentliga Östersjön. På egentliga Östersjön är området nordost om Bornholm det sista som fryser till.

Islossningen framskrider från söder mot norr. I Egentliga Östersjöns norra del smälter isen i början av april. I början av maj förekommer is endast i de norra delarna av Bottenviken. Där också de sista isresterna har smält i början på juni. Isvintern är i medeltal under 20 dagar lång i de norra delarna av Egentliga Östersjön medan den varar över ett halvt år i den norra delen av Bottenviken.

Isformer

Isen i Östersjön utgörs av antingen fastis eller drivis. Fastisen är, som namnet säger, stationär is som är förankrad vid holmar, kobbar och grynnor. Fastis förekommer vid kusterna och i skärgården där vattendjupet är i allmänhet mindre än 20 meter. Fastisen bildas redan i början av issäsongen och förblir stationär ända tills den smälter på våren.

I öppna havet bildas havsisen av drivis som rör sig med vindar och strömmar. Drivisen kan vara slät is, hopskjuten is eller bestå av packisvallar. Täckningsgraden kan vara 1 – 100 %. Isvallar som bildats av drivis kallas packis.

Fastis.
Foto: Jouni Vainio
Drivis.
Foto: Jouni Vainio
Packis.
Foto: Rainer Varis

 

Drivisen är rörlig. Under stormiga dagar kan ett tunt drivisfält lätt förflytta sig 20 – 30 kilometer. På grund av isens rörelse spricker ett enhetligt isfält upp i isflak, vilkas diameter kan vara flera kilometer. När isflaken rör på sig uppstår råkar, sprickor, hopskjutning och packisvallar.

Packisvallar och sörjebälten är de företeelser som har den största inverkan på vintersjöfarten i Östersjön. Isförstärkta fartyg med kraftiga maskiner kan bryta till och med en meter tjock jämn is, men kan inte röra sig i packisbälten och sörjebälten utan isbrytarhjälp. Fartygstrafiken försvåras också av ispressning. En kraftig ispressning kan vara direkt farlig för fartygen, och kan försena handelsfartyg med flera dygn.

Isvinterns stränghet

Istjänsten på Meteorologiska Institutet beskriver hur sträng isvintern på Östersjön är med hjälp av tre klasser: mild, genomsnittlig och sträng. Den fjärde klassen, ytterst sträng, kan även användas vid behov. Klassificeringen har gjorts enligt isens maximala utsträckning, baserat på isvintrarna 1960-61 till 2009-10.

Isens maximala utsträckning beräknas för den dagen, då isens utbredning har nått sitt årliga maximala värde. Faktorer som iskoncentration, istjocklek eller graden av isens deformation tas inte i beaktande i beräkningarna. Däremot baseras klassificeringen på arealen av isens totala utbredning.

3 isvintrar

Tre olika slags maximala utsträckningar.

 

Viktigt att lägga märke till är att milda issäsonger kan vara svåra gällande issjöfarten, likasom stränga säsonger inte behöver vara svåra. Issäsonger, som klassificeras som genomsnittliga, är däremot svårast gällande issjöfarten. Mellan kalla perioder förekommer varmare och stormigare perioder, vilket kan ge upphov till att isen rör på sig och därmed kan ispressning samt packisvallar uppstå. Under lugna och kallare perioder ökar ismängden, som till en följd av nästa stormigare period rör sig mot iskanten av näraliggande drivis. På detta sätt bildas stampvallar, vilka gör isfältet även mer svårforcerat.

5.2.2018